Som det kan bli...

Helgen som gick föll verkligen utanför alla ramar av hur vi hade tänkt att det skulle bli!
Istället för en trevlig helg med att campa i Söderåsen, få tävla rallylydnad och bara ha det superdupertrevligt, så hände det som är alla djurägares mardröm... ilfärd till djursjukhus och en hund som blir inlagd.

20140711  "Lilla huset" uppställt på plats!

20140711  -Får jag komma in nu?

Vi åkte hemifrån på fredagen med två friska, pigga och glada hundar som måhända tyckte det var i varmaste laget ute.
Härligt glada promenadsrundor på vägen ner till Söderåsen och även på plats där. Tyckte möjligen att Kalle hade varit lite stel när han reste sig men annars inget konstigt.
När lördagen kom, så fanns det inget som tydde på att han inte kunde röra sig utan han skuttade glatt omkring på morgonpromenaden.
Eftersom jag var bortlottad på förmiddagens tävling men stod som 6 reserv på eftermiddagen så kände jag också att det troligtvis inte heller fanns en chans att få deltaga då, men det visade sig att det hade blivit så många strykningar och att vi kom med.
Dock när jag kom tillbaka till husvagnen fann jag en halt hund!!! Så ingen start alltså! Men Kalle hade ätit, rastats så han fick följa med in på tävlingsplatsen. Där vi var helt sittande i skuggan och temperaturen där var inte alls varm. Dessutom blåste det en hel del!
Kalle parkerade sig under min stol och sov under hela klassen (ca 2 timmar), vilket fick mig till att undra hur det var med honom egentligen.
När jag sedan ville att han skulle komma med mig, så bara tittade han på mig! Så jag lyfte bort stolen och kallade igen på honom. Efter andra försöket att hörsamma och kunna resa sig och att hela bakkroppen inte rört sig en millimeter ens, gav han upp och la sig ner helt igen!!
Stor ångest, och efter att ha lyft upp honom i famnen och satt ner honom så blev han ståendes om än vingligt och inte mycket belastande på sin högra bakfot... och höger framfot höll han helt plötsligt också högt upp i luften... alltså inte alls stödjandes på den!!!
Ännu mer frågande och ännu mer ångest, så klart!

Efter fin stöttning av många på tävlingsplatsen, så åkte vi till Helsingborgs djursjukhus. TACK SNÄLLA NI!
Flera timmars väntan innan vi fick komma in och kunde få lite info om vad detta kunde var, så visade det sig att Kalle hade hög feber också. Stackarn! Inte konstigt att han sov!
Veterinären trodde på fästingsjukdom, och vi kom överrens att han var tvungen att läggas in!!

Jämmerli, jämmerli... min magkänsla sa mig att jag skulle vara med och absolut inte lämna honom alls. Och med facit i hand så skulle jag litat på denna magkänsla!

En väldigt tråkig incident med en assisten som skulle ta blodprov och även ha med sig min hund fick mig att "gå i taket", då hon utan att be min vingliga hund som jag burit och som var mycket vinglig bara drog till i honom för att få honom med sig. Bara för att hon då kanske var stressad och ville lämna över hon till avdelningen!!!
Jag sa givetvis några väl valda ord till henne med mycket svarta ögon och att hon min själ inte behandlade min hund så!! Jag var väldigt upprörd och talade också om för veterinären vad jag tyckte om detta! Sen åkte vi tillbaka till vårt "lilla hus" på tävlingsplatsen.

Jag med gråten i själ och hjärta hängande utanpå kroppen och stor ångest för mitt lilla hjärtegulls väl och ve!

Kalle uppvisade mycket riktigt positivt prov på att han hade drabbats av anaplasmos, men inte den mer svårbehandlade Ehrlichia samt inga antikroppar mot Borrelia! Däremot hade han mycket lågt antal blodplättar. Det snabba sjukdomsförloppet, febern, vingligheten och hältan stödde detta antagande också!

Tyvärr, så fick han stanna kvar ända tills i tisdags eftermiddag innan vi kunde få hämta honom! Då hade blodplättarna stigit till 100 och hans feber hade gått ner. Han haltade inte heller och är kanske inte riktigt superstadig ännu.

Det mesta var ändå positivt...
Trevliga och medkännande veterinär som skrev in oss och även veterinären som hade hand om Kalle på plats.

Men tyvärr fick vi hem en hund som var mycket stressad och som både skrek, ylade, hässjade, med stelt stirrande blick och väldigt långt från den Kalle jag är van vid. Väl hemma så fortsatte detta beteendet och han intog en plats på mattan i hallen där han aldrig ligger! Krampaktigt låg han där, fullt beredd på att något skulle hända! Som om han klamrade sig fast vid mattan.
Först vid 22-tiden intog han en av sina vanliga liggplatser. Men som väl var så sov han lugnt hela natten!
Så visst ångrar jag att jag inte förblev "hönsig" och litade på min magkänsla.

Idag ringde de dock upp från djursjukhuset, för att kolla hur han mådde vilket jag blev glad över. Jag fick berätta om hur jag kände och upplevt hanteringen också av oss.
Denna trevliga tjej, beklagade allt som hänt.
Nu har jag hävt ur mig det och det hör till gårdagen, nu tittar vi framåt! Förhoppningsvis kommer också denna individ med "annorlunda" djurbeteende att inte utsätta något mer djur för sådan attityd heller och då är det ju bra!

Idag har Kalle fått följa med i bilen för att hämta ut sin medicin och fick komma med in till veterinären för att både vägas och boka tid till nästa veckas provtagning! Helt klart har han också separationsångest!

Han har nu ikväll slutat att gnälla när jag kommer ut från t ex toaletten. Även om han hela tiden håller koll på vart jag tar vägen. Dessutom lägger han sig också på sina vanliga platser.

Så planen framöver är sådan att Kalle ska få följa med till olika ställen, för att förstå att han alltid följer med hem och att inget obehagligt händer när vi åker någonstans.

Ikväll, börjar han mer likna min hund igen! Hoppas att han efter ytterligare en natt till hemma kan släppa det som hänt och börja bete sig ännu mer normalt.

Kalle är om inget annat tillstöter, friskförklarad från och med den 11 augusti, för då har all karenstid för de mediciner han fått och får nu gått ur kroppen, vilket gjort att jag i alla fall anmält oss till årets SM i Sundsvall!

Nu önskar jag också lite molniga dagar, så att Kalle kan få vara utomhus mycket, eller i alla fall platser med skuggmöjlighet eftersom han inte bör ha hur mycket strålande sol på sig som helst med detta penicillin i kroppen.

Kanske hinner vi också få till några övningstävlingar innan SM, men det viktigaste är att Kalle blir bra. Det som sker, det sker.

Ber också om ursäkt till alla er som jag också ljugit för i helgen... ler... då jag sagt att Kalle ska fylla 8 år i december! Måste dementera detta och säga att jag nog i min hjärna försökt lura mig själv att tro att han är yngre än han är!
Min bästa vän och arbetskamrat, Kalle, är 8½ år och fyller 9 den 21 december!!!
Tror jag undermedvetet försökt stoppa tiden och att jag vill att han ska vara sex år, för alltid, precis som att jag inte är en dag över 25! Om så bara vore....

Dagens utmaning!

Verkligen stor utmaning för Kalle idag, med stor sol på himlen, långt och blött gräs, samt en matte som inte riktigt gjorde rätt alla gånger!
Men det var faktiskt inte bara jag som ställde till det utan även min käre hund kan.
Kalle chansade på bästa västgötaspetssätt, att han visste vilket moment som skulle komma. Och inte bara chansade han, utan dessutom att vidhålla med det bestämdaste att det faktiskt var jag som inte läst skylten ordentligt... humpf... min temperatur steg en aning innanför "västen"!!

Som mellanakter, körde jag en lite övningar som bestod av att jag kastade ut mina nycklar (en husnyckel, med en metallvästgötaspets i ringen) på planen, och Kalle skickades sedan efter för att leta reda på dessa. Detta gillade den lilla kortbenta grå... i alla fall gillade Kalle lönen han fick när han kom tillbaka med dem!

Det blev dessutom att ta på snöret och blockera i vändningen och tala om med de lite större bokstäverna att han faktiskt hade fel!!! Nåja, det ordnade till sig och det var faktiskt en hel del som var riktigt bra också.

Vi körde en bana från april, med en massa olika typer av vändningar och även byten. Flera stationära skyltar med frontövningar, samt "lämna kalla in" övningar också ingick!

Bäst idag var att Kalle hade en bra attityd, energi och köpte träningen trots att värmen låg på 26.5 grad.

En rolig grej hände också när vi tog paus...
Jag hade en envis flygande insekt runt mitt huvud som inte ville försvinna, vilket gjorde att jag tog Kalle´s svarta utställningssnöre, som jag använder som koppel när vi tävlar och svingade detta över huvudet... och givetvis tappar jag taget. Snöret far då iväg och jag har som sagt ingen aning om vart... hm... går där och spanar på rallybodens tak, runt om bänken, in under rallyboden... suckar och tänker såklart... TYPISKT, nu måste jag leta reda på ett nytt hemma!!
Men så slänger jag ur mig till Kalle som beskådar hans runtomvimsande och muttrande matte att; "tänk om du kunde leta reda på snöret, Kalle!" Åh, vad gör min hund, då?! Jo, han strosar runt lite och sedan kommer han stolt och med en liten överlägsen uppsyn, dragandes med snöret i munnen!!! Inte vet han vad snöret är för något heller! Aldrig har vi pratat om detta och hur i hela friden kunde han veta vad jag ville ha?? Nåja, jag kan ju säga att jag faktiskt förlät honom lite för att han varit så enveten i banan och trott sig veta både det ena och det andra... ler... MATTES GULL-KALLE!

Kul träningsbana idag också!

Börjar faktiskt tycka det är rätt kul att bygga mina alster nu... annars är jag en ganska lat en, vad gäller detta, och som gärna bara går ut och kör fritt ur huvudet... framför allt märks det när jag sätter ihop banorna... skratt... kan man använda båda sidorna av skyltarna så gör jag gärna det...
I denna banan hade man kunnat köra in extra skyltar, men...

Nu är ju inte dessa banor med så många moment tänkta som tävlingsbanor heller utan det är helt enkelt det jag vill öva oss i att klara och dessutom så vill jag visa/lära Kalle att han faktiskt inte har en aning om vart vi ska eller hur länge vi ska vandra runt där. Allt han behöver göra, som omväxling, är att vänta på mina signaler och inte inbilla sig alls att han vet att vi ska göra 19 moment!!

Dagens bana!
Ser kanske lite trång ut, men det var den inte alls. Ett bra flyt i den men också träning att hålla reda på om allt skulle utföras på stället eller man skulle vinkla något steg - ta hunden med sig i rörelsen eller inte!
Blev lite förvånad av hur lätt den var att bygga och så skönt det är med att kunna få gå också och inte "bara" säga / göra hela tiden.
Sen är det faktiskt kul att kunna utnyttja samma konor till olika moment... -gillas hemskt mycket - säger latmasken i mig... skratt..

Jag fortsätter med att ha långa transporter mellan moment, och även korta sträckor där allt händer lite snabbare.
Idag ar det även svårt för att starten gick ifrån "vår" plats och målet låg efter en väldigt lång sträcka mot "vår" plats. Jag fick genast en hund som började ladda och galoppera på stället bredvid för att skynda på mig lite. Så det blev till att köra lite extra vinklar efter målgången, en del halter och vändningar ... ända fram till ryggsäcken! Denna Kalle!!! Inte bara en gång utan alla tre gångerna jag körde, eller faktiskt 3½!!
Jag passade faktiskt på den ena gången när Kalle var lite upphetsade vid målgången att bara göra en vinkel och komma fram till starten igen... skratt... Kalle fattade först inte vad som hänt förrän vi var på väg in i dubbelslalomet ...igen... skratt...

Upptäckte för ett tag sedan att Kalle blev lite låg i bakdelen (men inte satte sig) då han gör vänster ingång, framåt efter frontmomentet med sittande framför, så detta har vi nu haft övningar i. Idag krånglade han vid detta och verkade helt glömt belöningen för att bara gå in och ställa sig bredvid... hm... så där blev det att "nöta" lite extra.

En bra känsla, lagom energi på det stora hela, men det kan bli ännu bättre. Lite blandad kompott utav vad som var kanon och det som man inte jublade, så mycket för.

Det är även så skönt att se att Kalle inte går ner sig och bara blir trött, fastän det är många moment innan målgången och att ingen belöning gavs alls under första rundan. Däremot under andra och tredje valde jag att belöna vissa saker. Framför allt när det blev en liten nötning av momenten.
Idag valde jag att göra denna träning vid skylten i banan, men oftast kör jag detaljträningen utanför.

Det här med att kunna göra om, flertalet gånger har inte alls varit så. Utan detta har vi kunnat bygga på efter att Kalle blivit äldre och lärt sig, att det kanske ligger ett värde av att göra goda försök utav det matte önskar för att få den åtråvärda belöningen.
Detta är typiskt för västgötaspetsen, och säkert flera andra raser också. Har vi gjort om en sak kanske tre gånger så tycker jyckarna att då borde faktiskt deras matte eller husse kunna klara det och så har de gått och fixat med annat.
Ett annat typiskt sätt är att om man gör om, för att det inte riktigt blev rätt och om man då gör detta några gånger så kan de se ut som om man tänkte mörda dem.
Eller så säger de helt sonika, att det är lika bra att jag kan göra det själv om jag nu tror att jag är så himla duktig!!
Men Kalle har faktiskt haft väldigt mycket lust, att just tjäna denna lön... men ibland har man så klart tänkt att så skönt det hade varit om hunden inte varit så "känslig" och man kunnat "mata" lite övningar och nöta lite detaljer utan att behöva få "kalla tassen" och en viktig uppsyn som säger att man kan ju göra det själv, när man nu inbillar sig att man är så himla bra!

Imorgon har jag tänkt, att vi ska köra lite ur elitklassens lydnadsmoment istället... får se hur det går...

Både Kalle och jag ska ha lite ledigt från träningen sedan under helgen, tror jag. Massor av arbete i trädgården behöver utföras, annars håller jag inte årets plan för denna.

Skulle ju inte heller vara lite fel att ta en grundligare städning än den vanliga hemma, men det är ju så förbenat trist att göra. Det är mycket roligare att svettas i trädgården och gräva och fixa iordning utomhus.

Även idag fungerade taktiken!

Vågar knappt tänka det... men faktiskt känns det som om vi går framåt i vår träning för närvarande och framför allt efter den skakiga början av veckan... i alla fall för egen del...

Det växlade mellan bara molnigt, regnskurar med muller i och även ett strålande solsken då vi traskade i banan! Så vi gjorde två snabba starter, med inte så mycket paus och lek mellan. Lite kort belöning av godis bara, innan vi startade igen.

En egenritad bana med 24 moment (förutom Honnören) idag också, där jag ville fortsätta att ha en del lite långa sträckor mellan moment men också kortare avstånd. Kände att jag fick fram det jag ville i dagens bana också.

De långa sträckorna blir bättre och bättre, och Kalle är verkligen beredd när jag sedan önskar övningen. Fördelen med dessa långa sträckor, är för egen del att jag kan bli mer rak i min hållning och liksom centrerad på ett bättre sätt. Så som jag var när jag tävlade i lydnad.
Känner att min hållning och förmåga att förflytta mig, samt förmedla rätt saker till Kalle kanske hänger ihop med denna lite "slarviga" stil! Vi får väl se hur det fungerar...
De korta sträckorna är också mest för egen del, då hjärnan ska hinna med att koppla in fötterna och allt ska vara klart innan det är försent... och momentet är passerat.
I det stora hela så kändes det väldigt bekvämt i banan idag och jag bygger helt enkelt vidare på "kroppsminnen"!

Kalle´s arbetsinsats var faktiskt också bra, även idag. Trots värmen, eller för den delen regnet som skvätte så hängde han på.

Jag försökte verkligen tänka på både mitt fotarbete, rytmen, takten och att vara centrerad i mina rörelser. Vilket jag upplever gör att min kortbenta jycke lättare kan följa mig. Men detta kom jag faktiskt på alla redan när jag tävlade i lydnadsklass 3 så egentligen ska jag bara skärpa till mig!

Nu när man kör rally känner jag själv att slarvet kommer krypande. Känner att jag liksom "hänger" lite i svängarna och att den där centreringen inte riktigt gäller i alla lägen och för att prata om vad som min kropp mår bäst av, så är det ju just att vara centrerad. Alltså tyngdpunkten på rätt ställe!

Inga missförstånd idag i banan, men övningen "backa ifrån" blev inte så rakt som jag vill ha det någon av gångerna (men ändå helt inom rallymått mätt). Lite rasp i hindret också, vid första rundan.

Bästa Kalle klarade annars allt galant och efter detta mycket korta och snabba träningspass såg han väldigt konfunderad ut, när hans matte förklarade att vi nu skulle åka hem!!

YEHAA...

... vilken härlig träning vi fick idag!

Lika varm av glädje i bröstet, av dagens träning, som när vi vann SM 2013!

Så otroligt glad över dagens träning. Om gårdagens träning verkligen kändes skitkass, så var denna raka motsatsen! Som väl är så upplever vi ytterst sällan dessa!
Tänk, det var kanske bara bra att hamna så i botten av känslorna, för att uppskatta och ödmjukt kunna känna glädje och träningslust igen på bästa sätt!!!

Jag är ju en sådan som måste försöka hitta svar, dessutom och har svårt att släppa tankarna på det som sker. Behöver liksom ha "lyckliga slut"! Så efter att ha tänkt en del, så tror jag att allt började kännas trist igår, var när jag upptäckte att de fyra starter jag sett fram emot att få göra om drygt en vecka, nu reducerats ner till bara två!!
Dessutom har jag inte sett att det bara var 25 stycken som skulle få plats i varje klass!! Läser alltid på de inbjudningar som finns, och jag tycker att jag borde ha sett detta stå någonstans när jag bland annat letat efter vilka domare som skulle döma. Men det finns ingen och har inte funnits någon inbjudan alls!
Tycker nämligen att det är kul att få tävla för olika domare och hade dessutom hoppats att det skulle var förhoppningsvis fyra olika domare här på "sista chansen"! Så, denna löjligt lilla missräkning fick nog mig verkligen ur balans, tror jag. Blev helt enkelt lite "off", under gårdagens träning!
Men jag antar att det säkert blir bra i slutändan ändå och "what meant to be, will be"!
Vilken tur att jag nu kunnat "bryta ihop och komma igen"! Så förhoppningsvis har jag växt lite mer som människa och lärt mig något om mig själv!

Har nämligen i år haft en plan och tänkt att jag ska försöka lägga tvådagars och en kombination av tävlingar tillsammans, så vi känner oss rustade för kommande SM!
Eftersom jag blev direktkvalificerad till årets SM så behöver jag inte ha alla tävlingarna, men jag tävlar ju för att jag vill kolla av hur vårt samarbete fungerar när det är så att säga, "skarpt läge"!
När det då krånglar som det gjorde igår... då... suck, pust, stånk, flämt... är jag inte längre ens en "glad pessimist"!

Dagens bana, är en egen med 24 moment i banan och med en hel del långa avstånd. Men också med en massa "fram och tillbakasnurrande. Samt "in och ut" ur kombinationer!
Faktiskt gjorde denna bana mig glad! Den innehåller mycket flyt, men ändå en del stationära moment, flera sidbytesmoment och då även i form av vändningar.
Tror faktiskt detta är den banan som känts roligast att gå i, hitintills. Får se om jag kan få till en lika kul tills i morgon. Får se vilket tänk det blir då!

Så klart, att allt inte gick helt perfekt men jag kan i alla fall checka av en del tråkiga saker som inte hände eller var på samma sätt idag!!

Idag fick Kalle stanna i bilen som stod i skuggan, och jag hämtade honom när jag byggt banan men inte gått i den (mer än när jag byggde den). Så när Kalle var hämtad traskade jag den en gång och kände mig nöjd med min egen koncentration och energi.
Lite peppning av Kalle och så fram till start. Inget snöre dock, som skulle av... så riktigt tävlingslikt var det inte. Det viktigaste var idag att få tag i den glada energin, i oss båda och kunna behålla den hela banan igenom. Att Kalle skulle anstränga sig och göra sin del och om han tappade eller jag missade skulle vi bara göra om och göra rätt. Alltså fortsätta med flytet och helt enkelt komma igen.
Hade också bestämt att inget godis skulle serveras i banan utan det skulle bli en mer maxad belöning när vi var klara i banan!
Både Kalle och jag var alltså verkligen i samma energifas och ett missförstånd på "sitt, lämna kalla in åt höger - 213"  och "båda vänd helt om - 312", gjorde att jag knappt kunde bärga mig då vi under kontroll vandrade bort mot ryggsäcken... och när vi hade ca 10 meter kvar så hojtade jag "SLUUUUT"! Sen rusade vi båda sista metrarna och det gottades, kampades, kastades med boll och frisbee och självklart hyllades Kalle till skyarna! Så glad och stolt över oss! Bästa lönen, alltid!!!
Efter en paus, körde vi en gång till... och då helt utan missar!!! YEHAA!!!

Kändes utmärkt att också kunna fokusera på min kroppshållning, hinna tänka på handlingstekniken och känna att den sitter i kroppen. Med hållningen så kom också jag in i rytmen och rätta steglängden. Fotarbetet blev också bättre! Jag är faktiskt nöjd över mitt arbete idag...

För första gången tänkte jag också att detta hade ju varit grymt bra, om det vore filmat! Oj, vad jag skulle kollat in detta då... suck... men nu behåller jag helt enkelt kvar denna känsla i bröstet, leendet sitter fortfarande kvar på läpparna och denna goda karamell ska jag suga på länge och helst för evigt, minsann!

Kalle sover, mer och mer... känns det som... Min bästa vän, min lille gulleplutt! Vill stanna tiden...
Så mycket Kalle lärt mig om hundträning och så mycket vi har åstadkommit tillsammans.
ÄLSKADE KALLE!

Tänk vad en liten kort, rund käääring i sina bästa år, tillsammans med en kortbent grå " lite oansenlig" jycke, kan åstadkomma!! Bara att konstatera... allt är möjligt!