Som det kan bli...

Helgen som gick föll verkligen utanför alla ramar av hur vi hade tänkt att det skulle bli!
Istället för en trevlig helg med att campa i Söderåsen, få tävla rallylydnad och bara ha det superdupertrevligt, så hände det som är alla djurägares mardröm... ilfärd till djursjukhus och en hund som blir inlagd.

20140711  "Lilla huset" uppställt på plats!

20140711  -Får jag komma in nu?

Vi åkte hemifrån på fredagen med två friska, pigga och glada hundar som måhända tyckte det var i varmaste laget ute.
Härligt glada promenadsrundor på vägen ner till Söderåsen och även på plats där. Tyckte möjligen att Kalle hade varit lite stel när han reste sig men annars inget konstigt.
När lördagen kom, så fanns det inget som tydde på att han inte kunde röra sig utan han skuttade glatt omkring på morgonpromenaden.
Eftersom jag var bortlottad på förmiddagens tävling men stod som 6 reserv på eftermiddagen så kände jag också att det troligtvis inte heller fanns en chans att få deltaga då, men det visade sig att det hade blivit så många strykningar och att vi kom med.
Dock när jag kom tillbaka till husvagnen fann jag en halt hund!!! Så ingen start alltså! Men Kalle hade ätit, rastats så han fick följa med in på tävlingsplatsen. Där vi var helt sittande i skuggan och temperaturen där var inte alls varm. Dessutom blåste det en hel del!
Kalle parkerade sig under min stol och sov under hela klassen (ca 2 timmar), vilket fick mig till att undra hur det var med honom egentligen.
När jag sedan ville att han skulle komma med mig, så bara tittade han på mig! Så jag lyfte bort stolen och kallade igen på honom. Efter andra försöket att hörsamma och kunna resa sig och att hela bakkroppen inte rört sig en millimeter ens, gav han upp och la sig ner helt igen!!
Stor ångest, och efter att ha lyft upp honom i famnen och satt ner honom så blev han ståendes om än vingligt och inte mycket belastande på sin högra bakfot... och höger framfot höll han helt plötsligt också högt upp i luften... alltså inte alls stödjandes på den!!!
Ännu mer frågande och ännu mer ångest, så klart!

Efter fin stöttning av många på tävlingsplatsen, så åkte vi till Helsingborgs djursjukhus. TACK SNÄLLA NI!
Flera timmars väntan innan vi fick komma in och kunde få lite info om vad detta kunde var, så visade det sig att Kalle hade hög feber också. Stackarn! Inte konstigt att han sov!
Veterinären trodde på fästingsjukdom, och vi kom överrens att han var tvungen att läggas in!!

Jämmerli, jämmerli... min magkänsla sa mig att jag skulle vara med och absolut inte lämna honom alls. Och med facit i hand så skulle jag litat på denna magkänsla!

En väldigt tråkig incident med en assisten som skulle ta blodprov och även ha med sig min hund fick mig att "gå i taket", då hon utan att be min vingliga hund som jag burit och som var mycket vinglig bara drog till i honom för att få honom med sig. Bara för att hon då kanske var stressad och ville lämna över hon till avdelningen!!!
Jag sa givetvis några väl valda ord till henne med mycket svarta ögon och att hon min själ inte behandlade min hund så!! Jag var väldigt upprörd och talade också om för veterinären vad jag tyckte om detta! Sen åkte vi tillbaka till vårt "lilla hus" på tävlingsplatsen.

Jag med gråten i själ och hjärta hängande utanpå kroppen och stor ångest för mitt lilla hjärtegulls väl och ve!

Kalle uppvisade mycket riktigt positivt prov på att han hade drabbats av anaplasmos, men inte den mer svårbehandlade Ehrlichia samt inga antikroppar mot Borrelia! Däremot hade han mycket lågt antal blodplättar. Det snabba sjukdomsförloppet, febern, vingligheten och hältan stödde detta antagande också!

Tyvärr, så fick han stanna kvar ända tills i tisdags eftermiddag innan vi kunde få hämta honom! Då hade blodplättarna stigit till 100 och hans feber hade gått ner. Han haltade inte heller och är kanske inte riktigt superstadig ännu.

Det mesta var ändå positivt...
Trevliga och medkännande veterinär som skrev in oss och även veterinären som hade hand om Kalle på plats.

Men tyvärr fick vi hem en hund som var mycket stressad och som både skrek, ylade, hässjade, med stelt stirrande blick och väldigt långt från den Kalle jag är van vid. Väl hemma så fortsatte detta beteendet och han intog en plats på mattan i hallen där han aldrig ligger! Krampaktigt låg han där, fullt beredd på att något skulle hända! Som om han klamrade sig fast vid mattan.
Först vid 22-tiden intog han en av sina vanliga liggplatser. Men som väl var så sov han lugnt hela natten!
Så visst ångrar jag att jag inte förblev "hönsig" och litade på min magkänsla.

Idag ringde de dock upp från djursjukhuset, för att kolla hur han mådde vilket jag blev glad över. Jag fick berätta om hur jag kände och upplevt hanteringen också av oss.
Denna trevliga tjej, beklagade allt som hänt.
Nu har jag hävt ur mig det och det hör till gårdagen, nu tittar vi framåt! Förhoppningsvis kommer också denna individ med "annorlunda" djurbeteende att inte utsätta något mer djur för sådan attityd heller och då är det ju bra!

Idag har Kalle fått följa med i bilen för att hämta ut sin medicin och fick komma med in till veterinären för att både vägas och boka tid till nästa veckas provtagning! Helt klart har han också separationsångest!

Han har nu ikväll slutat att gnälla när jag kommer ut från t ex toaletten. Även om han hela tiden håller koll på vart jag tar vägen. Dessutom lägger han sig också på sina vanliga platser.

Så planen framöver är sådan att Kalle ska få följa med till olika ställen, för att förstå att han alltid följer med hem och att inget obehagligt händer när vi åker någonstans.

Ikväll, börjar han mer likna min hund igen! Hoppas att han efter ytterligare en natt till hemma kan släppa det som hänt och börja bete sig ännu mer normalt.

Kalle är om inget annat tillstöter, friskförklarad från och med den 11 augusti, för då har all karenstid för de mediciner han fått och får nu gått ur kroppen, vilket gjort att jag i alla fall anmält oss till årets SM i Sundsvall!

Nu önskar jag också lite molniga dagar, så att Kalle kan få vara utomhus mycket, eller i alla fall platser med skuggmöjlighet eftersom han inte bör ha hur mycket strålande sol på sig som helst med detta penicillin i kroppen.

Kanske hinner vi också få till några övningstävlingar innan SM, men det viktigaste är att Kalle blir bra. Det som sker, det sker.

Ber också om ursäkt till alla er som jag också ljugit för i helgen... ler... då jag sagt att Kalle ska fylla 8 år i december! Måste dementera detta och säga att jag nog i min hjärna försökt lura mig själv att tro att han är yngre än han är!
Min bästa vän och arbetskamrat, Kalle, är 8½ år och fyller 9 den 21 december!!!
Tror jag undermedvetet försökt stoppa tiden och att jag vill att han ska vara sex år, för alltid, precis som att jag inte är en dag över 25! Om så bara vore....