Känns mer som en veckorapporteringsblogg!

Tiden och lusten att skriva en mer utförlig träningsrapportering, är inte så högt prioriterad för närvarande här. Det blir mest lite korta anteckningar i papperskalendern om vad vi gör och hur det går. Men i tisdags blev det en riktigt bra träning i regn och blåst.
Inte bästa vädret att ha kul i men ack så nödvändigt att öva på.

En kul bana av Mats Jansson, med långa transportsträckor och mycket byte av sidor.
Kalle fick en sk. kallstart och han var lite övertaggad. Dessutom tog han för givet att det var dags för ryggsäcksbelöning när vi gick rakt mot denna. Det är ju liksom det där med att vänta, att inte tänka själv och tro att han vet som är det svåraste i hela världen för Kalle!
Även då det gällde att skicka till konen, som var placerad bredvid hindret som vi hoppat över två gånger strax innan fick honom att helt plötsligt tro att han visste och kunde!
Felrutinen vid detta missförstånd blev helt enkelt att då han valde att hoppa hindret, stod jag fortfarande och tittade på konen. När han då förvånat stod funderandes på varför jag inte dök upp vid hans sida så bara upprepade jag igen kommandot. Kalle såg konen och gick dit.
Jag hade inte heller riktigt startat upp min hjärna och gjorde en felövning på en "vänd, lämna och kalla in-övning"! Andra gången i banan var vi mer fokuserade och Kalle väntade också in mina kommandon.
Tredje rundan så startade jag i högerhandling istället, bytte alla moment så att jag fick göra alla övningarna från båda sidorna. Sista rundan blev vår absolut bästa den dagen.
En riktigt bra träning faktiskt!

Har också jobbat lite med en del detaljträning, sammanlänkningar och stadga.
Eftersom Kalle efter att han insjuknade i somras förändrats rätt mycket så experimenterar jag också rätt mycket numera med olika sätt att belöna honom. Han har ju numera väldigt lätt att gå upp i förväntanstress med att dessutom ljuda en del. Jag behöver ha bra strategier för att dämpa detta och även att jag mentalt inte påverkas själv.

Kalle är som en explosiv kruttunna och det innebär att han är olika känslig för både beröring i kombination med belöning. Men det kan också räcka att bara se på honom så kan han gå igång.
Ibland blir han lugnare av att bara få beröring som belöning, och ibland kan det räcka med att han får ögonkontakt och ett rätt. Detta kan också vissa dagar få honom att öka i energi!

Många träningar måste jag vara helt tyst och knappt ge honom vägledning, för att vid vissa tillfällen måste jag vara väldigt tydlig både ordmässigt och även ge övertydliga signaler. Allt detta kan också numera förändras under ett enda träningspass.

Ibland när han hoppar upp för att kramas kan han helt plötsligt bli jättekänslig för beröring och då skrika rakt ut, precis som om man håller på att döda honom nästan!!!

Känns som om jag hela tiden kollar in honom, för att se om det börjar visa sig att det är dags för en ny medicin kur!! Jättejobbigt att både tro och hoppas, för att sedan tänka att oj, nu är det kanske snart dags igen. Tror att jag mentalt försöker hjälpa mig ifall det skulle vara så att det blir grusade planer.

Vi bygger i alla fall för att det ska kunna bli ett år till, men vi tar en tävling i taget. Även om jag nu har tre inbokade. Planen är att gå in med samma känsla av lyckorus till helgen och kommande tävlingar, som på SM i Sundsvall. Vi var där och vi kunde också starta!

Jag älskar att tävla och träna med min fantastiska vän, men det betyder inget i det stora hela mot att mista honom helt. Att inte få somna med mitt lilla hjärta, bredvid mig skulle bli oerhört tomt. Så det hoppas jag verkligen att jag får göra i många år till.